still alive.

Nostalgikänslor, once again.
Och ännu en gång är det Sandra som spökar, mitt egna lilla problembarn.
Alltså, jag vet inte hur många sådana här texter jag har gjort om dig egentligen, mina tankar verkar aldrig ta slut. Men jag lyckas aldrig få fram riktigt allt jag vill säga.
De flesta som känner mig, och har känt mig ett tag, vet hur jäkla problematiskt du och jag har haft det, stumpan. Hur allt har gått upp och ner som likt en berg-o-dalbana. De vet hur roligt jag har haft med dig, men de vet också hur mycket jag har hatat dig, hur illa du har gjort mig, hur mycket du har sårat mig. Men de vet också hur vi klarade att klättra upp igen, om inte för alltid så i alla fall för en liten stund.
Det var när du kom in i mitt liv, som jag verkligen började leva. Jag började inse att livet har så sjukt mycket mer att erbjuda.
Du har lärt mig så himla mycket, vet du det? Du lärde mig att leta djupare inom mig för att finna de riktiga svaren. Och för det är jag dig alltid skyldig.

Vår relation har alltid gått upp och ner, men på något sätt har jag alltid lyckats älskat dig. Det har vart svårt i vissa stunder, men för det mesta har du alltid tagit mig med storm. Det är något magiskt med dig, gumman.


Anledningen till varför jag skriver detta sjukt meningslösa inlägg är för att jag precis insåg att du kommer flytta. Du ska flytta ifrån mig. Igen. Räckte det inte att du krossade mitt hjärta en gång? Räckte det inte att vara ifrån mig de förra fyra åren? Måste du lämna mig igen?
Snälla, stanna.. För min skull?
Jag behöver dig i mitt liv, förstår du inte det? Du kan inte bara åka ifrån mig ytterligare en gång.
</3

Jag kommer sakna dig så himla mycket, Sandra. Även om det kommer vara svårt vill jag hålla kontakten, jag vill ses. Ditt störda fan, jag hatar att jag älskar dig så mycket ):

           

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0