himlen är oskyldigt blå.

Ensam en fredagkväll. Trött. Ja, jag antar att det är det som behövs för att mina tankar ska börja springa iväg. Denna gången vet jag inte om det är positivt eller negativt. För just nu känns det som att det händer en väldig massa i mitt liv, samtidigt som det känns att jag för en gångs skull står väldigt stabilt, att jag vet vart jag befinner mig och hur jag mår. Jag antar att allt hade vart perfekt om jag inte hade vart så himla trångsynt och egoistisk. Men jag antar att det är sånt man får ta, det fixar väl sig förhoppningsvis tillslut.
Förutom allt bråk den senaste tiden känns det som att allt jag vill ha är vad jag har.
Jag tror det i alla fall. Jag antar att det är så. För just nu, lever jag mitt liv. Alla negativa känslor känns som bortblåsta, jag orkar inte gå runt och må dåligt längre. Jag tror jag har klassen att tacka där. Jag har verkligen hamnat rätt, med helt perfekta personer för mig. Så fort jag steg in i klassrummet då den 21 augusti kände jag mig verkligen.. rätt. Allt kändes så bra. Och det har hållt i sig. Tack gode Gud för det!
Mer än att jag har kommit fram till att jag har en bra klass, har jag också kommit fram till att jag faktiskt har en del väldigt bra vänner. Mycket bra till och med. Som står ut med mig, trots mina humörssvägningar.
Tack för att ni är så himla bra, ni vet vilka ni är.
Men jag vill också säga förlåt till er, för att jag inte tänker längre. Jag vet inte om det är en bra ursäkt, men för en gångs skull mår jag helt underbart bra. Jag vet att det är egoistiskt, men jag orkar inte ta itu med problemen just nu. Det kommer nog tid för det med, ska ni se.
Stå ut med mig, snälla.. <3
Som vanligt har jag inte den blekaste om vad jag nyss har skrivit ner, men det får ni leva med :) Det är sån jag är, och så är det bara. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0