spridda tankar

Jag längtar till november.

För bara ett halvår sedan kunde jag inte få in i min skalle att jag snart blir myndig, att jag snart ska få så otroligt mycket mer ansvar. Och jag kunde absolut inte förstå hur jag ska klara av att flytta hemifrån. Ensam. Utan mamsi och papsi. Det är ju allt jag känner till. Att ha dem med mig, varje dag.
Men på senaste tiden har jag börjat inse att, fan, jag klarar nog det här. Jag börjar känna att jag nog bannemig kan klara mig ensam. Därför känns det så grymt skönt att jag nästan helt säkert ska få bo i min brors lägenhet i 10veckor fr.o.m 16november. Det känns skönt att jag ska klara mig utan mina föräldrars uppvaktning. Fast, om jag känner M & P rätt kommer de ringa sönder mig för att se hur det är. Men det är väl så, bara för jag flyttar hemifrån ett tag betyder inte det att jag inte är deras lilla bebis. Det kommer jag alltid vara. Dock mer eller mindre självständig. Boendes någon annanstans. Här eller där.
Det känns kul och spännande att få testa sig själv, sin självständighet, sin kapacitet.

Så därför, längtar jag till november.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0